Historien

FINNBERGET – HISTORIEN OM ETT KORPLAG I FYRA DECENNIER!

 

Året var 1974.

På hösten spelade Finnboda Varfs korpfotbollslag sin sista match i Nackakorpens 11-mannaserie.  I laget fanns en man kvar från varvet, resten var unga grabbar från Finnberget, i stort sett alla söner till varvsanställda, som var beredda att förvalta arvet efter sina föregångare, om inte på varvet så i alla fall på fotbollsplanen.

Erik Olssons (den legendariske idrottsledaren, pappa till Christer och farfar till Håkan) era var över och fotbollen, så småningom också hockey bockeyn, togs över av Finnbergsgrabbarna.

Kent Åkesson och Matti Merilaid tog på sig ledaransvaret, och planerna på att starta ett eget korpgäng blev verklighet under hösten 1974.

Under vintern hände väl inte så mycket, men när våren -75 närmade sig, anmälde vi ett lag i korpens 11-mannaserie och 9-mannacup. Nu behövdes pengar, matchdräkter och träning i nämnd ordning.

 

Träning var lättast att ordna, vi hade ju vår egen IP ”Finnbergsvallen”, på vilken mången spelare fostrats genom åren (men också berömd för det speciella med att ha staketstolparna på insidan, vilket resulterade i mången snopet felpass där bollen ibland kom tillbaka till passaren, och också en inkomstkälla för undertecknads lillebror som mot en 25-öring då och då gärna sprang och hämtade bollar som skjutits över, och rullat ner för det branta berget ner mot Finnbergsbacken).

De första träningarna med boll genomfördes medan snön fortfarande låg kvar på plan.

Det visade hur seriös vår satsning var inför premiären. Vissa av oss körde t.o.m. styrketräning i Nacka Sporthall några gånger (noga redovisat i den berömda pärmen).

 

Pengar fick vi ihop genom att egna medel satsades, några (de som inte jobbade) tiggde av sina föräldrar. Anmälningsavgiften var väl inte särskild hög på den tiden, men det behövdes också pengar till matchställ (hemma och borta).

Minns jag rätt så hittades ett matchställ, till en kostnad av 100 kronor/gubbe, i någon katalog för sportkläder. 100 spänn var mycket pengar för oss ungdomar på den tiden.

Klubbfärgerna blev helrött, med helblått reservställ, bestående av tröja, byxa och strumpor.

Detta har sedan dess varit färgerna på våra fotbollströjor ända tills dagens gula tröjor bröt traditionen för några år sedan.

 

Minnesvärt från denna tid är också de möten det blivande laget hade, när det bestämdes om inköp av material, lagets organisation, tröjfärg, tröjnummer o.s.v.

Några av killarna i laget hade iordningställt en lokal (ett källarutrymme?) i eller i närheten av Finnbergsvägen 12 – 14. Lokalen fungerade då som någon slags extra fritidsgård, och där satt vi och smidde våra planer för Finnberget IF:s tillkomst och uppbyggnad.

På ett möte fördelade vi bl.a. tröjor och tröjnummer mellan oss. Undertecknad tog 9:an direkt,

och det har varit ”mitt” nummer sedan dess. Jag inledde nämligen min karriär som någon slags tung center, med uppgift att göra mål, men åren har visat hur fel det blev. Jag varken är eller har varit tung, ingen centertyp och definitivt ingen målskytt (har någon gjort färre?).

 

Sedan blev det dags för nästa minnesvärda händelse ur historian, nämligen träningslägret inför första säsongen i klubbhistorien. Vi bestämde oss för att göra en Ålandskryssning (den första av flera som senare blir tradition), en kombination av nöjes- och träningsresa.

Matcher var inplanerade på lägret, vi tyckte internationellt motstånd skulle vara en bra uppvärmning inför seriespelet. Rune Nordin hade Ålandskontakter så han fixade logi och dessutom motståndare till två matcher. Dessa skulle spelas på gräs!

Efter en kryssning som både blev rolig och sen, fick vi några få timmars sömn i sovsäck på trägolv på en gård som hette ”Hammarbo”.

Kanske inte den optimala förberedelsen inför matchen på lördagen, som vi därför torskade efter uselt spel! Uppladdningen inför söndagens returmatch var bättre. Endast de stora pojkarna (20+) kom in på danshaket i Mariehamn, småpojkarna fick göra något annat.

Vi vann söndagsmatchen lätt, men kommer ändå mest ihåg den fasanfulla duschupplevelsen efteråt, då det kallaste vatten vi någonsin svalkat våra kroppar i, rann från duscharna.

Väl hemma igen från Ålandsäventyret var det dags för allvaret, matcher i Nackakorpen!

 

Med stolthet visade vi upp våra nya matchställ i premiären våren 1975 (21/4), mot Boolaget.

Vid närmare research ser jag att vi faktiskt förlorade med 0-2 (jag har trott att vi vann med 4-1 mot Eneqvist Bil, men det var i match två). 

 

Nu följde några år med 11-mannafotboll, innan 7-manna tog vid (11-manna lades ned p.g.a. brist på intresserade lag) 1980.

Under åren med 11-manna, och cupen som spelades med 9-mannalag, nåddes inga större framgångar, frånsett att vi 1978 spelade vår hittills enda cupfinal utomhus, då vi förlorade mot Brandkåren (som vanligt) med 0-2 på Boovallen. Det skulle bli mycket bättre i fortsättningen med 7-mannafotbollen. Det passade oss bättre helt enkelt. Vår vandring upp i seriesystemet blev i stort sett spikrak, med seriesegrar -80, -81 och -84, vi blev tvåa -83 och fyra -82. 1983 och -84 gick vi obesegrade genom seriespelet, och nådde därför äntligen vår efterlängtade målsättning att få spela i division 1!

 

1985 var inte bara året då vi skulle spela i högsta serien för första gången, vi firade dessutom 10års-jubileum som korpklubb. Detta firades med ytterligare en nöjesresa till Åland (kryssningar blir sedermera tradition som bekant).

 

Nu var gänget sammansvetsat, och förväntningarna stora på första säsongen i ettan!

 

Vi drabbades tyvärr av två tunga avbräck inför säsongstarten, då Stigge Johansson och Björn Nordlander försvann p.g.a. skada resp. sjukdom. Dessa båda var normalt tillsammans goda för 15-20 mål under en säsong, men dessutom väldigt bra och viktiga spelare i övrigt.

Frånvaron av dessa två märktes direkt. Vi kom aldrig upp i normal standard det året och därför blev sejouren i ettan bara ettårig. Sedan dess har vi aldrig kommit tillbaka. Division två och tre har varit vår hemvist efter det.

 

Nämnas bör också att under denna första tioårsperiod var vi också väldigt bra (kanske bäst?) i korpens inomhusturneringar. Annandagscupen vann vi äntligen 1978, efter flera års missar i semifinaler och finaler åren innan. Vi hade oftast två lag på den tiden och bägge lagen gick i stort sett alltid till slutspel. Några gånger slog vi ut varandra i slutspelet!

1979 och 1980 ordnade korpen dessutom två turneringar, med spel på morgnarna, i Järlas fotbollstält vid Nacka brandstation. Vi deltog i bägge och gick till final båda gångerna! Vi förlorade mot Brandkåren (åter igen) i den första (2-3 efter straffar) men i den andra visade vi klassen och utklassade Värmdö med 8-2 i en härlig match, i vilken Leffe Persson fick sitt genombrott när han gjorde fem mål, och spelade in sig i laget på allvar.

 

Det mesta har hittills handlat om fotbollen i klubben, men vi får inte glömma att det alltid har varit full fart på hockey bockeyn under denna tid också, även om vi startade den erksamheten

några år senare, närmare bestämt 1979-80 (innan dess spelade vi med Finnboda Varfs lag).

Inga större framgångar har dock nåtts i denna sport, med ett gigantiskt undantag: Skrällen i december 1980, då vi spelade hem den allra första Skinkcupen! Men om den har ni väl hört till leda, så det räcker att nämna den.

Vi har förutom denna Skinkcup deltagit i samtliga Skinkcuper som arrangerats efter det fram till den sista (1997), som för vår del för övrigt blev den näst bästa någonsin, då vi gick till semifinal, efter en mycket väl genomförd turnering!

 

Roliga inslag att minnas i Finnbergets historia är också de avslutningssammankomster som ordnades efter fotbollssäsongerna under de tidiga åren.

Då samlades vi i någon lokal (oftast på Leffes arbetsplats d.v.s. något fritidshem), käkade och

drack, samt hade prisutdelningar i form av diplomutdelning till t.ex. bäste målskytt, bäste nykomling och annat. Mest spektakulärt i sammanhanget var ändå bolljongleringstävlingen som, i detta gäng i avsaknad av överdrivet tekniska spelare, blev en parodi. Gjorde man fler än fem tillslag gick man långt (dessutom fick vi två försök som räknades ihop). Minns jag rätt så ställde Wolfgang Palm upp med gipsat ben en gång, och frågan är om han inte vann!?

Ett år körde vi med badboll för att undertecknad skulle ha någon chans!

 

Ytterligare roliga sammankomster har varit tre kryssningar (förutom tidigare nämnda), då vi firat 10, 25 och 30 år med gänget. 25- resp. 30-årskryssningarna har varit extra roliga, framförallt för oss gamlingar, då dessa var riktiga nostalgiträffar då många urfinnbergare återsågs efter en herrans massa år!

 

Att vi har hållit ihop det här laget så länge bevisas väl bäst genom det faktum att vi nu består av två generationer. Söner har spelat sig in i laget och exempel på detta är: Ronny (pappa Rolle spelade med Finnboda), Håkan, Magnus och Johan.

Kul är det också att under alla år har nästan alla killar haft rötterna på Finnberget, eller bott där under längre eller kortare tid. Är man från Henkaberget räknas väl detta också. Några har värvats in av kompisar och det har i de flesta fall varit lyckosamma värvningar.

 

Nu spelar vi för att det är kul, och för oss äldre gubbar är det en mycket viktig del att i vardagen få vara med och blanda oss med ungdomen. Det håller oss unga själva, men ni ungdomar håller väl kanske inte med om detta.

 

Som 30-årig sammanhållen grupp (fem av oss är originalmedlemmar) torde vi vara en av de äldre aktiva korpklubbarna överhuvudtaget. Det finns ett par-tre äldre korpklubbar i Nacka, men jag tror vår homogena sammansättning med fem ursprungsmedlemmar och den lokala kopplingen till Finnboda/Finnberget är relativt unik.

Fortsätter vi 30 år till? Mange och Johan hänger kanske med, men vi andra är då mellan 60 och 84 år, och troligen förpassade till läktaren. Många tycker kanske att vissa av oss borde sitta där redan nu! Själv hoppas jag kunna hänga med ett tag till, aktiv eller passiv (ser ni någon skillnad på plan?) återstår att se, men så länge jag lever kommer detta korpgäng att engagera mig på ett eller annat sätt.

 

Nu är det nya tider och Finnberget har fått en egen hemsida, vilket underlättar all information, resultatrapportering och statistikföring. Jyri har tagit på sig rollen som förmedlare av dessa uppdrag, och det är jag tacksam för, eftersom jag är lika tekniskt bevandrad med datorer som på fotbollsplan!

 

I skrivande stund är det den 29 december 2005, och undertecknad ligger i solen under kokos-

palmer på en strand i Thailand, och försöker minnas så mycket som möjligt av Finnbergets

första 30 år som korplag och kompisgäng.

Naturligtvis har jag fler detaljerade minnen, roliga eller mindre roliga episoder att erinra mig,

Men om dessa kan jag eller någon annan berätta vid andra tillfällen då vi träffas.

 

För Finnbergets korpklubb/ Kent Åkesson