Skinkcupen 30 år

 

Å vilken natt, en sån underbar natt! Jag snackar natten mellan 19-20 december 1980.

Den historiska första ”SKINKCUPEN”, Nackakorpens nya skapelse skulle spelas.

 

När snacket började gå om denna unika natturnering, och inbjudan sedermera damp ner hos korplagens alla lagledare, var förväntningarna höga. För egen del minns jag att det kändes stort att få vara med, så jag skickade väl antagligen in anmälan direkt för att vara säker på att få vara med.

 

14 lag fick vara med, de delades upp i två grupper om 7 lag/grupp, efter en, vad jag tror, icke helt fri lottning. Vad som talar för detta är bl.a. att dåvarande korpbossen Dennis Sanders eget lag Motion -72 ”råkade hamna” i den lättare grupp, i vilken även vi hamnade (detta förringar naturligtvis icke vår insats). Speltiden skulle vara 2x7 minuter. Gruppettorna skulle spela final.

 

Det som kom att förgylla denna turnering ytterligare var det faktum att större delen av densamma skulle spelas inomhus, i Nacka ishall, för vår och de flesta andra lag, för första gången.

 

När vi väl var anmälda så var det dags att lösa några praktiska saker inför turneringen:

- Vilka ville/kunde vara med?

- Vad skulle vi göra/var skulle vi hålla till under de långa uppehållen mellan matcherna?

 

Att få spelarna att ställa upp var egentligen inte svårt, men vi hade oturen att åka på några tunga återbud i sista stund, bl.a. Bengt som inte kunde vara med.  I det läget blev det nödvändigt att kalla in två reserver, och jag tog ett beslut att fråga två ungdomar, som egentligen inte hade varit med i laget tidigare, nämligen Leffe Persson (16) och hans polare Raffe Hamad (15). Det skulle visa sig att de blev riktiga succévärvningar.

 

Vad gällde ”logi” och sysselsättning mellan matcherna (framförallt de två matcherna på Saltsjöbadens IP med 2 timmars väntan), så löste jag det genom att erbjuda plats på det dagis

i Fisksätra, jag tidigare jobbat på. Där höll vi till och laddade, snackade, spelade kort, fikade och käkade.

 

Nu kunde turneringen börja!

Finnbergets lag: Kent Åkesson, Christer Olsson, Hans Jansson, Leffe Pierre, Stig Lagebro, Lasse Lagebro, Tommy Warnroth, Björn Nordlander, Leffe Persson och Raffe Hamad.

 

Finnbergets matchprogram med resultat:

S-badens IP: 18.00 Hästhagen 2-0 (Chrilla, Tommy), 20.50 Motion -72 3-3 (Chrilla 2, Hanse). Efter dessa matcher insåg vi att vi lyckats bra hittills, och fick enorma förväntningar på vår nästa match mot Taxi, den första någonsin inomhus! Jag minns känslan än av att kliva in i värmen, på stor rink, och tror att denna känsla vi hade med oss inför matchen bidrog till den stormatch vi gjorde. Än idag känns det som en av de bästa matcher laget gjort någonsin! Vi vann med 5-0 och det öppnade stora möjligheter att verkligen överraska i turneringen.

 

Nacka ishall: 21.46 Taxi 5-0 (Björn, Lasse, Leffe Persson, Leffe Pierre och Stig).

23.54 Tele 2 2-0 (Raffe, Tompa) (OBS 3:e nollan av 4 för målvakten)! 01.08 Joker 1-1 (Chrilla). 03.16 Rubinen 1-3 (Björn).

 

Nu kärvade det till sig efter poängtapp  i de två senaste matcherna. Möjligheterna till gruppseger hängde nu på de sista matcherna i gruppspelet.

 

Rubinen och Motion -72 hade bägge chansen till gruppseger, beroende på målskillnad.

Rubinen var körda efter endast 1-0 på Joker, medan M -72 vann sin näst sista match med 2-0, och därför behövde vinna sin sista med 5 mål mot Hästhagen. Matchen blev oerhört dramatisk, framförallt för vår del från läktaren M -72 gick fram till 3-0  och pressade konstant mot Hästhagens mål.

 

En minnesvärd sekvens i samband med detta är när en boll spelades över kortsidans plexiglas, och hur någon av våra spelare (Hanse eller Chrilla) gjorde allt för att inte hitta bollen, och därför fördröjde spelet med några avgörande sekunder, genom sitt taktiska genidrag!

 

När matchen väl var över jublades det bland trötta, men finalklara Finnbergare på läktaren. Då hade vi väntat i nästan 2 timmar efter sista gruppspelsmatchen för att få ett besked om vi skulle spela final eller 3:e-prismatch. Sedan återstod ytterligare nästan 1 timme innan finalen skulle spelas. Men all denna väntan kändes självklart väl värd den trötthet och svettiga, kalla kläder på kalla läktare som det hade inneburit!

 

Kl. 06.10 den 20.12 1980 var det dags för finalen i den första SKINKCUPEN!

Finnberget skulle möta Nackas bästa lag just då, SPV som hade vunnit grupp B och var ett etablerat division 1-lag i seriespelet då och flera år framåt. Jag minns inte hur snacket gick inför matchen, men jag tror vi bara såg oss själva som vinnare redan, utan något att förlora! Vi stapplade säkert in på banan, trötta och nedkylda men givetvis mycket förväntansfulla och nervösa. SPV hade helt andra förutsättningar inför matchen, de var redan gruppsegrare inför sin sista match, som de dessutom spelade bara en halvtimme innan finalen.

 

Nu till själva matchen, som jag upplevde som den längsta match jag någonsin spelat, trots speltiden på cirka en kvart, plus straffläggningen som följde. Jag minns den självklart i endast små fragment av sekvenser, men som en enda konstant press från motståndarna, som for omkring i vår zon under i stort sett hela matchen!

 

Ett par oförglömliga ögonblick har dock etsat sig fast för evigt i minnet. Det första är situationen när Leffe (Pierre) gav allt han hade kvar av kraft o vilja i ett försök att stoppa motståndarna, faller (eller kastar sig) o glider raklång på isen, och tar i fallet med sig spelare från båda lagen, likt ett bowlingklot som fäller käglor. En otroligt komisk situation, men samtidigt så typisk för Leffes inställning och Finnbergsanda då som nu! Samme Leffe får dessutom ganska sent in i matchen ett friläge, resultatet av en kontring (vad jag minns den enda eller en av få chanser vi hade), men missar. Detta hade förmodligen avgjort matchen, så vi trodde väl att det var kört i det läget!

 

Den oerhört nervösa och spännande drabbningen tog ändå slut, inga mål gjordes, jag tror vi jublade redan då, och insåg nu vilken chans vi hade fått att vinna den första Skinkcupen!

Straffar skulle avgöra, och det kunde sluta hur som helst! Straffarna skulle slås enligt hockeymodell, d.v.s. från halva plan, och tre spelare/lag utsågs att slå varsin straff. Vi valde Chrilla, Stigge och Tompa till straffläggare. Minns jag rätt så började vi  med Chrilla som satte 1-0. SPV missade sin första (tror jag), Stigge missade vår andra och SPV satte sin andra. 1-1 och äckligt nervöst minns jag! Dags för tredje avgörande!

 

Tompa W. åker fram, hänger 2:an hur snyggt som helst! Nu fanns chansen! Jag minns SPV:s sista straff tydligt än idag, SPV-killen åker ganska långsamt fram mot mig, gör en dragning som jag lyckades följa med i, varför han missar målet! 2-1 och Skinkcupen var bärgad!

 

Stunden direkt efter detta faktum blev glädjekaos – jubel, hjälmar och handskar i luften! Publiken (brorsan Chriister) rusar in på banan, stort kramkalas utbryter, och därpå den mest minnesvärda sekvensen och kommentaren från Hans Jansson (helt euforisk av lycka): ”Är det ingen som har en kamera!”

 

Därefter följde prisutdelning till lyckliga segrare och definitivt besvikna och överraskade förlorare! Hade oddset funnits på den tiden hade det nog blivit rekord på vår seger!

 

Hemresan den morgonen gick i ett tecken av småleende och lyckorus, och jag minns att när jag klev ur bilen (vem körde hem mig förresten?) ställde jag mig bara och stirrade rakt fram, nöp mig i armen och sa för mig själv (jag tror en lyckotår trillade nedför kinden också): ”Det är sant, Finnberget har vunnit den allra första SKINKCUPEN”!!!!!! Det var så stort (och är väl fortfarande?)! Sen hör det till saken att vi aldrig gjorde om bragden, tvärtom så var vi aldrig i närheten, med undantag för, kuriöst nog, den allra sista Skinkcupen, i vilken vi tog oss ända till semifinal, som dock förlorades. Men då var konkurrensen betydligt tuffare. Vi vill och skall alltså för alltid minnas endast den första och i viss mån den sista Skinkcupen.

 

För Finnbergets hockeybockeyhjältar anno 1980:

 

Kent Åkesson